Tankarna ekar inombords.
Jag vet inte ens vad jag tänker på längre.
Allt är för mycket.

Rejäl dipp.
Glömt medicinen.
Jag får skylla mig själv.

Svamlandet.
Borta.
Det rödaktiga ansiktet.

Åh nej, inte igen...

Godnatt, typ.
Blev helt plötsligt ganska dämpad...
Dags att lägga sig i sängen med varm o'boy och försöka tänka på annat.

"Sängen är din största trygghet men samtidigt din största fiende."
Det sa Leif när vi bestämde att höja anti.dep.-dosen igen.
Just nu idag är den en trygghet.
Om några dagar är den min fiende igen.
Heja Caroline.

När ska allt ta slut?
Jag orkar inte med dig och dina fasoner längre... IGEN.

Har spenderat natten borta hos en vän... ^^
Väldigt mysigt! :)

Efter lunch idag så var det dags för min första KBT (kognetiv beteendeterapi)-session på BUP.
Min terapeut var otroligt skön och lätt att snacka med, bjöd på sig själv och sådär så det känns riktigt bra med henne. ^^

Det vi kom fram till under dagens session var att jag har problem med att hantera ilska, så det ska vi jobba på!
Under tiden ska jag föra en slags loggbok över allt som gör mig besviken, arg eller riktigt jävla glad för att se hur mönstrena är.

Efter att ha lagt svart på vitt om hur jag hanterar ilska så var allt lite väl obvious att det är det som är problemet...
Hon sa även att det är ofta att "såna som mig" blir deprimerade eftersom att förtrycka känslor måste ut på något sätt.
Men när man inte dealar med känslorna så blir det ett slags hopplöst fall och kroppen ger upp = depp.

Målet med KBT:n är att jag ska kunna hantera ilska utan att stänga in mig själv från omvärlden och sluta att vara så konflikträdd.
Mycket bra mål och jag ser fram emot nästa gång redan nu! :)

So I don't look back
Still I'm dying with every step I take
But I don't look back
Mmm
We could keep trying but things will never change
So I don't look back
Still I'm dying with every step I take
But I don't look back

Jag hatar det.
När de pratar om mig när jag är i närheten med andra människor.
Mina föräldrar är lite väl frispråkiga...

"Caroline, du är faktiskt bara barnet... Du får inte ta såna här beslut."
"Caroline, du är faktiskt stor nu, du fyller 18 snart. Vad vill du göra med ditt liv?"

HUR kan jag vara "bara barnet" men samtidigt "vuxen" på samma gång?
Gränsland or what?
Att dessa "du är stor", "du är liten" alltid kommer ur samma människas käft kan man ju undra lite över...

Medicinering hit och dit "du är bara barnet, du ska inte äta sånt här".
Om några månader ä jag 18, då slussas jag ut ur BUP's "trygga värld" och in på öppenvården där de skriver ut tabletter på löpande band.

Jag är tillräckligt stor att ta ansvar för mina egna handlingar och klara mig själv i livet.
Men mitt känsloliv, där är jag tydligen bara barnet.

Vem bestämmer skillnaden mellan ung vuxen och barn?

Börjar känna paranoiakänslorna komma krypandes...
Har ett shoppingcenter i huvudet då och då...

Vad är det som händer med mig? :(

Har märkt av att han har börjat dricka mer och mer nu...
I smyg.
Hittar små gömställen här och där överallt.

Som "plåster på såren" så köper han hem grejor åt mig.
Jag har inte bett honom.
Försöker han få mig att bli som honom?
Ta till en flaska när allting är skit?

Jag kommer ALDRIG att dricka bara för drickandets skull.
ALDRIG!

Det som oroar mig mest för tillfället är hans blandning av allt han får i sig...
Han äter antidepressiva + sömntabletter (dessa har jag hittat i små gömmor också) plus att han dricker några starköl varje kväll.
Vissa kvällar kan jag inte ens hålla räkningen på hur många burkar som jag hört öppnas.

Något måste göras...
Ska jag som 17åring ta det ansvaret?

Något med dig får mig att bli knäsvag.
Men jag vetefan vad det är.
Är det ditt brutala sätt att ignorera mig?
Det finns inget bra med dig som jag gillar.
Varför säger något i mig att det är rätt?
Varför vet jag att det här inte är slutet på oss...?
Jag kommer att komma krälandes tillbaka.
Be dig att älska mig, om än bara för en minut eller två.

I always do.

Eller jo, det har jag.
Men inte sånt som jag "får göra" på "viktig tid", sånt som är till för fritid.

Jag har INGEN lust att gå till skolan. Jag har ingen lust att sminka mig/platta håret.
Jag har ingen lust att hoppa ur mina mjukisbyxor och byta ut dem mot ett par rena jeans.
Jag har ingen lust att vara übertrevlig mot alla och låtsas att allt är okej igen.

Det är väl den tiden på året för min del, i guess.
Men jag vill inte att det ska vara så.
Läkarbesöket jag skulle på blev inställt pga. sjukdom hos läkare och behandlare.
Fatta (ursäktar för dåligt språk) att jag blev lovad en tid i augusti, nu är det november och jag har fortfarande varken fått tillbaka mina tabletter eller ens fått träffa en riktig psykolog.

Känner att mitt känsloliv börjar dala ju närmare vi kommer vinterns mörkaste tid.
Och ju mer mitt känsloliv dalar, ju mer nedstämd jag blir, ju mer skjuter besöksstatistiken i höjden.
Ironiskt, eller hur?