Jag hatar det.
När de pratar om mig när jag är i närheten med andra människor.
Mina föräldrar är lite väl frispråkiga...

"Caroline, du är faktiskt bara barnet... Du får inte ta såna här beslut."
"Caroline, du är faktiskt stor nu, du fyller 18 snart. Vad vill du göra med ditt liv?"

HUR kan jag vara "bara barnet" men samtidigt "vuxen" på samma gång?
Gränsland or what?
Att dessa "du är stor", "du är liten" alltid kommer ur samma människas käft kan man ju undra lite över...

Medicinering hit och dit "du är bara barnet, du ska inte äta sånt här".
Om några månader ä jag 18, då slussas jag ut ur BUP's "trygga värld" och in på öppenvården där de skriver ut tabletter på löpande band.

Jag är tillräckligt stor att ta ansvar för mina egna handlingar och klara mig själv i livet.
Men mitt känsloliv, där är jag tydligen bara barnet.

Vem bestämmer skillnaden mellan ung vuxen och barn?