Börjar känna av hur mörkret tar kål på mig

Ju senare på kvällen, ju mörkare, ju dystrare blir mitt humör.
Nästa fredag är det i alla fall dags för läkarbesök, ser fram emot det!

"Har du någonsin stått i en folkmassa men ändå känt dig ensam?"



Do you think about
Everything you've been through
You never thought you'd be so depressed
Are you wondering
Is it life or death
Do you think that there's no one like you

We are
We are
We are
We are the ones
We get knocked down
We get back up and stand above the crowd

We are one
We are the ones
We get knocked down
We get back up and stand above the crowd
We are one


The life I think about
Is so much better than this
I never thought I'd be stuck in this mess
I'm sick of wondering
Is it life or death
I need to figure out who's behind you

Dagens visa (insikt) - I got over you



Now that it's all said and done,
I can't believe you were the one
To build me up and tear me down,

Like an old abandoned house.
What you said when you left
Just left me cold and out of breath.
I fell too far, was in way too deep.
Guess I let you get the best of me.

Well, I never saw it coming.
I should've started running
A long, long time ago.
And I never thought I'd doubt you,
I'm better off without you
More than you, more than you know.

I'm slowly getting closure.
I guess it's really over.
I'm finally getting better.
And now I'm picking up the pieces.
I'm spending all of these years
Putting my heart back together.
'Cause the day I thought I'd never get through,
I got over you.


You took a hammer to these walls,
Dragged the memories down the hall,
Packed your bags and walked away.
There was nothing I could say.
And when you slammed the front door shut,
A lot of others opened up,
So did my eyes so I could see
That you never were the best for me.


Dagens insikt!
Har grubblat än del och...
Nu är det verkligen så. :)

I've got a feeling



ten days of perfect tunes
the colors red and blue
we had a promise made
we were in love

to call for hands of above
to lean on
wouldn't be good enough
for me, no




Första gången jag hörde den här låten var när jag var inlagd på psyk i somras.
Jag satt på ett fönsterbräde och tittade ut över promenadvägen och sjön.
Hörde megamongot (jag döpte henne till det) springa i korridoren och göra "brumljud".
Hon kan ha varit max 8 år. Jag tyckte synd om henne.
Vid tidpunkten jag hörde denna låt så var jag så positiv till min egen framtid.
Jag hade en framtid.
Ibland kan jag numera tveka om jag måste svara på den frågan...
Vad är en bra framtid för mig?
Hur skapar jag den?

Jag lyssnar på låten...
Känner känslorna jag hade just då om att allt skulle bli bra igen.
Jag var inte sjuk. Leendet jag bar.

Leendet...

Känner av lite mini-ångest

Inför morgondagen.

Morgondagen.

Kommer nog att vara ganska lättad imorgon eftermiddag, i guess.
För det finns inget att oroa sig för.
Det finns anledning att bli arg. Ledsen.
Få en känsla av pwnage. Inse att vissa människor är dumma i huvudet.
Pwnagekänslans växer. Den får gärna vara där imorgon också.

Imorgon.

Down

We were much to young..

Förmodligen därför det gick åt helvete.

Självtvivlet anländer

Läser AB på nätet, läser om "Megan Fox - sexigast i kändiseliten" och hennes upptåg.
Kommer ihåg att EX-et älskade Megan Fox. Den sexigaste.

Tänker tillbaka på de gånger då han förklarat för mig att jag är den vackraste, den sexigaste, den sötaste.
Googlar bilder på Megan Fox.
Hittar bilder på en väldigt smal tjej. På just den bilden ser hon faktiskt naturlig ut.
Tittar på min egen kropp.
Förstår att allt EX-et sa var en lögn.
Min kropp är inte alls lik Megan Fox kropp. Inte sexig. Inte vacker.

Det jag ser är en svennebanan-kropp som är varken smal eller tjock.
Inget speciellt.

Drar ner mig själv i skiten

Love is warm and
understanding
when you're seventeen
love is cold
kills your dreams

and schemes
much too young
the words are comin'
like a neonlight
of and on
bringin' back last night
bringin' back last night.


När mörkret faller på...

Hide my head
I want to drown my sorrows
No tomorrow
No tomorrow

But so dysfunctional, it couldn't last



Saknar det fortfarande.
Men vill inte ha det tillbaka.

Så äre...
Folk som säger annat...
Tyst på er.

-----------------------------------------
He and I had something beautiful
but so dysfunctional, it couldn't last
I loved him so but I let him go
'cause I knew he'd never love me back

such pain as this
shouldn't have to be experienced
I'm still reeling from the loss,
still a little bit delirious

near to you, I am healing
but it's taking so long
'cause though he's gone
and you are wonderful
it's hard to move on
yet, I'm better near to you.

you and I have something different
and I'm enjoying it cautiously
I'm battle scarred,
but I am working oh so hard
to get back to who I used to be

- A Fine Frenzy

Kvällens fråga besvarad.

Han gav upp.
Kastade in handduken.
Betedde sig som en liten 12årig flicka som inte vet bättre.


Vid såna här tillfällen saknar jag Mr. Blue Eyes.
Han ger inte upp lika lätt...

Kvällens stora fråga

Så... Ger du upp?


Ångesten kommer krypande...

Den börjar som en tryck i bakhuvudet...
Letar sig igenom kroppen.
Allt börjar kännas värdelöst.

Fan, inte ikväll igen.

Jag saknar min bästa vän så att det gör ont

Det känns inte som om jag fattat att han är i ett annat land ännu.
Det slog mig nyss.


Kikade ut genom fönster, ut i mörkret...
Hör Mad World, ser att Johan loggar in.
Tårarna börjar rinna.

Jag saknar dig så oerhört mycket.
Våra fikor i Gallerian när du hjälpte mig med matten.
Bio. Jordgubbar i Gamla Stan.
Café Kladdkakan.
Jag saknar allt.

Jag saknar dig. <3

Hide my head I wanna drown my sorrows
No tomorrow, no tomorrow

.




Det är därför jag inte kan flyga.
Stenar kan inte flyga om man inte hjälper dem.
Jag kan inte ens flyga med hjälp.

Sitter vaken

Och funderar en massa.

Jag vet inte riktigt vad jag funderar på...
Allt kommer på en gång och jag känner mig inte riktigt närvarande i mina egna tankar.

En lyckokänsla. En ledsenhetskänsla.
På samma våg. De väger lika mycket.
Vågen som bestämmer om jag dippar eller inte.

Ibland vill jag dippa.
Få ur mig all skit som jag ignorerat så länge...
Men, jag vill ändå inte. På samma gång.

Det är hemskt att dippa.
Men det är ett tillstånd som känns som en trygghet för mig ibland.
Enda gången jag någonsin har full koll på vad som händer med mig.
Alla småtecken innan.
Vet exakt hur allt går till.
Det är en trygghet som jag ibland omedvetet söker upp själv.

Jag har mått såpass dåligt under en längre tid att jag inte vet hur man mår bra.

Men after all, är det inte trygghet och stadga man söker i livet för att vara lycklig?
Jag behöver förflytta min trygghet till en annan situation.
Något att falla tillbaka på när botten är nådd.
Något som gör mig trygg och stark i mig själv.
Är det något man lär sig med åldern?


När blev alla vuxna?

Vännerna förlovar sig, skaffar barn, flyttar ihop...

När hände det här?
Hur växte alla upp på några månader?

Okej...
De flesta vänner jag har börjar närma sig/har överstigit 20 år.
Nackdelen med äldre vänner.
Helt plötsligt är man så liten och ensam kvar.

JAG ÄR GLAD

Glad, glad, glad. :D

Trots att natten stundar så är jag glad. :)
GÖSTA (ord som vi använder istället för svordomar numera ^^) vad bra jag är. ;)

Plågsamma nätter

Alla mina drömmar just nu handlar om döden.

Allt som kan relatera till döden och miserabelt liv för mig är med...
Gårdagsnattens dröm i helhet;

Jag fyllde år. Fick en jättefin liten ponny (haha) och en balklänning som pushade brösten hur mycket som helst.
Den lilla födelsedagsfesten urartade och mammas familj stod och skrek glåpord åt mig medan jag lämnade festen i min balklänning.
Gråtandes gick jag gata upp och ner i samhället.
I något hörn strålade jag samman med en kille och Erik Hassle (av alla människor).
Följde med dem runt ett tag...
De ströp kvinnor. En efter en såg jag hur deras liv slocknade.
En olustig känsla.

Vaknade och kunde inte somna om...
Eller rättare sagt, vågade inte somna om.

Blev hemma från skolan för att sova ordentligt.
Nu funderar jag på hur den här natten blir...

Måttligt road av BUP.

Yes.

De verkar inte ha en vettig tanke någonstans..
Jag har fortfarande efter en månad inte fått träffa en psykoterapeut eller läkare.
En familjepsykolog, en socionom och en random tjej är de jag stött på...

Jag har bestämt mig för att ringa upp min gamla BUP i Huddinge och boka tid.
Mina föräldrar och BUP Skärholmen har ingen koll på vad jag behöver.

Idag på mötet så presenterades det en sk. "DBT" som de vill att jag ska försöka mig på...
Någon slags terapi-aktig grej för folk med Borderline.
Jag har inte borderline.
Det sa jag till tanten som presenterade DBT...
Hon blev sur på mig. Jag blev sur på henne.

- Är du intresserad av det här?
- Nej, jag tror inte detta är lösningen på min depression.
- Du kan ju inte veta om du provat...
- Nä, men terapin är för folk med Borderline?
- Mm....
- Jag har inte Borderline.
- Det vet vi inte än... Vi måste göra tester.
- Men, ni får ju inte ställa diagnos på någon som är under 18?
- Nej...
- Då kan ni ju inte behandla mig för något jag inte har.
- Jomen...
- Nej. Har jag ingen diagnos kan ni inte behandla för något ni tror att jag har.

Efter detta samtalet vände tanten sig surt till mina föräldrar och förklarade med entusiasm om DBT.
Jag var ute ur samtalet om min egna psykiska hälsa.
Jag löser det här på egen hand!
Heja mig, håll tummarna...

Vad gör man?

Ringde akutpsyk igår...
Hon frågade inte ens varför jag ringde, hon sa att jag var tvungen att boka tid hos min "vanliga" BUP.
JAG HAR INGEN VANLIG BUP.
Mina föräldrar avslutade min kontakt med läkare och psykolog hos Huddinge i våras..
Kul.

Inatt blir fjärde natten..
Jag orkar inte längre.

Vad gör man när psykakuten inte tar emot?
Vem ska hjälpa en då?

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0