Och funderar en massa.

Jag vet inte riktigt vad jag funderar på...
Allt kommer på en gång och jag känner mig inte riktigt närvarande i mina egna tankar.

En lyckokänsla. En ledsenhetskänsla.
På samma våg. De väger lika mycket.
Vågen som bestämmer om jag dippar eller inte.

Ibland vill jag dippa.
Få ur mig all skit som jag ignorerat så länge...
Men, jag vill ändå inte. På samma gång.

Det är hemskt att dippa.
Men det är ett tillstånd som känns som en trygghet för mig ibland.
Enda gången jag någonsin har full koll på vad som händer med mig.
Alla småtecken innan.
Vet exakt hur allt går till.
Det är en trygghet som jag ibland omedvetet söker upp själv.

Jag har mått såpass dåligt under en längre tid att jag inte vet hur man mår bra.

Men after all, är det inte trygghet och stadga man söker i livet för att vara lycklig?
Jag behöver förflytta min trygghet till en annan situation.
Något att falla tillbaka på när botten är nådd.
Något som gör mig trygg och stark i mig själv.
Är det något man lär sig med åldern?