13 februari 2008 lyckades jag till slut övertala pappa om att det här var hunden jag skulle ha!
15 februari 2008 hämtades han hem. :)

Vi började med viltspår, tränade agility och med Ericas hjälp så fick vi till lite lydnad också!
Nickes favorittrick var "hopp"... Att hoppa rätt upp i luften. :)


Allting gick bra med honom, förutom hans ovilja att hälsa på nya människor.
Vissa kanske hade sagt att han var skygg, men han råkade vara en hund som verkligen valde vem som fick hälsa på honom.
Han var väldigt mattekär, fanns alltid i hälarna på mig, sov i sängen och en gång simmade han till och med jättelångt ut i havet trots att han hatade att simma, bara för att få komma till mig.



Marre och Nicke på Gotland 2009

Jag och Nicke hann göra en del ihop...
Vi firade midsommar i Skåne, vi åkte Gotlands-färjan, vi var uppe i Värmland på Hundsportgymnasiet ihop en tid.
Han var min konstanta följeslagare.
Aldrig har jag träffat en hund som avgudat och älskat mig på det sättet.
Han var någonting speciellt.

Vi hann starta officiell agility och hopp 1 om det var två gånger kanske..
Solen stekte på och Nicke blev seg men kämpade tappert i alla fall. 
Som bäst kom han på en 7eplats med 5 fel eller något...
Hade han inte fått de där dumma 5 felen så hade han haft sin första pinne.


Han gick bra på inofficiella utställningar, vi hann bara med en officiell.
3 x 1:a, HP, BIR 
1 x BIS 1 Valp

1 x 2:a Kv. på Stora Stockholm 2008.
Domaren tyckte att han var för stor.


När Nicke var 1 år och 8 månader så fick vi en ordentlig kris i familjen...
Pappas "penga-ansvariga" betalade inte ut några löner och vi stod helt utan pengar.
Jag bestämde mig för att "göra mitt" för familjen och sälja Nicke.
Det var nog det svåraste beslutet jag tagit i hela mitt liv.

Jag lade ut en annons på blocket och fick en hel del svar.
Först ut att ringa var en familj från de lite sydligare delarna av Sverige.
De hade kennel och sökte efter en avelshane.
De skulle prova på agility (jättebra tyckte jag då han älskade agility), ställa ut och använda honom på sina tikar.

Allt lät väldigt seriöst och jag kände att jag gjorde ett riktigt bra val som valde den familjen.
Han åkte motvilligt med dem hem...
Jag fick trycka in honom i buren i deras bil.
Han såg på mig med sina ledsna små bruna ögon. :(
Det tog emot, det gjorde det...

Fick små rapporter i början om att det gått bra att ta hem honom.
Han tydde sig mest till hussen i familjen, sov i sängen och smälte in i flocken.
De gick på kurs i "hund och person-möten" vilket jag tyckte var super då han var lite tillbakadragen av sig.


Jag hörde av mig då och då för att höra hur det gick, och det gick så bra så.
Men förra året ringde hon mig och sa att han hade råkat i slagsmål med en av deras stora hundar.
Den stora hunden hade lyckats bita honom i ögat och de fick åka in och ta bort ögat.

Min älskade hund var nu enögd...
De försäkrade mig om att han inte hade problem med det, utan struttade vidare som vanligt.

På jullovet tror jag att det var, skrev jag till ägarna och frågade hur det gick med hans öga och sådär.
Först tog det lång tid innan de svarade och sen svarade de undvikande att det var bra och började sedan fråga om hur mina hundar mådde istället.

I veckan såg jag på deras fb-logg att de varit ute med hundarna på långpromenad.
Funderade över varför det inte fanns bilder på Nicke också, när deras andra hundar fanns med...

Frågade då om de kunde skicka bilder på honom.
Får till svar på privata mejlen att de behöver prata med mig...
Då kände jag verkligen.. Det här är slutet. Han är borta. Kände det i hela kroppen.

Ringde upp dem i bilen påväg till ridhusträningen...
Hon förklarade då att den andra hunden hade bråkat med Nicke igen och fastnat med hörntanden i ögat så han blev helblind.
Men... Nicke gick ju och "muckade" med alla hundar hela tiden.
Nicke har ALDRIG muckat med en annan hund när han bodde hos oss.
Han var låg i rang, men inte lägst.

Jag tycker det är självklart att man avlivar en blind hund, han får ju inget liv.
Men hur kan det här hända två gånger?
Jag sa till ägaren att det var en olyckshändelse... Sånt händer.
Men egentligen ville jag bara skrika på henne att allt är deras fel.

I samma veva känner jag att allt är mitt fel.
Det var jag som skickade dit honom till dem...
Jag gav dem chansen att låta det här hända.
Hade jag inte sålt honom, hade han kanske fortfarande varit här med mig... :'(

Det som störde mig mest med allt var att de inte ringt på en gång...
När jag frågade när det hade hänt, då sa de "i slutet på förra året".
I SLUTET PÅ FÖRRA ÅRET?
HAR INTE JAG SOM TIDIGARE ÄGARE RÄTT ATT FÅ VETA VAD SOM HÄNDER MED HUNDEN? :(

Visst, jag sålde honom... Men det betyder inte att den där hunden inte är allt för mig.
Han var min bästa vän.
En så ung hund.. Fördärvad.

Jag kan säga att det inte blev någon agilityträning igår kväll.
Jag fick stanna bilen vid Sågbäcksgymnasiets ochs så satt jag där och grät och grät...
Ringde uppfödar-Monica och berättade vad de sagt.
Grät mer.

Min underbara vita fina prins... 
Hoppas verkligen att han har det bättre nu. <3



Du finns i mitt hjärta för alltid! <3